45 kg lättare

Story från Katarina

Min viktkamp!

Första gången jag bantade var jag 18 år. Jag hade gått upp nästan 10 kilo och vägde 66 kg till mina 168 cm. Jag kände mig fruktansvärt tjock!

Varför är det så att man nästan aldrig har vett att uppskatta det man har?  Att man aldrig är riktigt nöjd? Att man alltid kan vara lite duktigare, hinna med lite mer, ha lite större bostad, lite finare bil och framför allt vara lite smalare! När jag tittar på gamla fotografier så blir jag irriterad på mig själv. Jag borde ha varit tacksam över en stark, frisk och framför allt helt normal kropp. Men så var det inte. Jag har alltid känt mig tjock! Där och då, när jag bantade ner mig från 66 till 58 kilo så började nästan 20 års jojjobantning.

Eftersom jag kände mig tjock hela tiden, även när jag var smal, så märkte jag inte riktigt hur kilona smög sig på mig de första åren. Så länge jag kom i storlek 44 och kunde handla kläder på de vanliga kedjorna så gick det väl an. Och alla kläder var ju oversize på det glada 80-talet. Jag ”visste” ju att jag lätt kunde gå ner 5-6 kilo bara jag ”ansträngde mig”. Problemet var bara att om jag med strikt diet gick ner 5 kilo så kände jag mig fortfarande tjock, och vad värre var, inom några år hade jag snart gått upp 8 kilo igen.  Sen gick jag ner kanske 6 av de där 8 kilona, som snart byggde på med 10 -12 kilo upp. Så här höll det på tills jag på min 40-årsdag vägde 107 kilo och måttet var rågat! Nu fick det vara nog. Nu skulle den sista stora bantningen ske och sen skulle jag leva ett nytt liv. Jag bantade bort 25 kilo, läste självhjälpsböcker, bytte jobb och mådde jättebra. Men kilona smög sig sakta på.

I början av 2009 vägde jag ca 90 kilo. Sen kom ”katastrofen”. I den ekonomiska krisens spår så var jag en av 20 personer i Oxelösunds Hamn som blev friställda. I samma veva lyckades jag också trilla av hästen och slita av främre korsbandet i höger knä. Korsbandet i vänster knä var redan av sen många år tillbaka. Så inte nog med att jag var arbetslös, jag hade ont och var ganska handikappad av knäskadan. Men, jag tyckte att jag tog det bra. Utbildade mig till lastbilschaufför samtidigt som jag fortsatte att jobba extra på mitt gamla jobb som maskinförare i hamnen. Men vågen berättade mer om min mentala hälsa än vad jag själv då förstod. När jag fick tillbaka mitt gamla jobb i februari 2010 stannade vågen på 108 kg. Jag hade gått upp 18 kilo på ett år!!

Det var bara att konstatera. Jag är en matmissbrukare. Jag åt för att dämpa stress, för att lugna och trösta såväl som för att fira och ”unna sig” något gott när man gjort något bra. Jag insåg ganska snart att jag måste få hjälp och tog kontakt med min vårdcentral där jag fick en läkartid i april 2010. Jag hade läst om kognitiv-beteende-terapi för matmissbrukare och visste att det var långa köer till gastric-by-pass-operationer, så jag bad om en remiss till överviktsenheten för prövning av möjligheterna att få en operation samtidigt som jag efterlyste terapi. I juni var jag på informationsmöte på överviktsenheten. Där berättades om de olika operationsmöjligheterna som fanns. Jag antecknade mig på en intresselista för att bli kallad till en kirurg för vidare konsultation om operation. I september hörde vårdcentralens kurator av sig och berättade att dom tyvärr inte kunde erbjuda kognitiv-beteende-terapi. Men, dom skulle starta en grupp som jag kunde få vara med i om jag ville.  Där skulle vi få lära oss om stresshantering, kost, motion, konsten att säga nej mm. Det lät ju intressant så jag tackade ja ungefär samtidigt som jag började på viktväktarna.

Juli 2011

Juli 2012, 12 månader och 45 kg lättare. (samma häst som ovan)

Balansgruppen, som vi kallade oss, träffades en gång i veckan på vårdcentralen samtidigt som jag gick på viktväktarnas lektioner en gång i veckan. Det var uppbyggande. Jag lyckades gå ner 12 kilo och vägde 96 kilo när jag fick kallelse till kirurgen den 21 december 2010. Jag berättade min historia för doktorn och fick beröm för att jag lyckats gå ner 12 kilo. Men då han förstod att oddsen för att jag skulle lyckas hålla vikten var riktigt dåliga, så beviljade han en gastric-by-pass-operation. Han hade däremot ett krav eller åtminstone ett mycket starkt önskemål att jag skulle sluta röka. Den 16 januari 2011 blev jag ickerökare! Min vana trogen så gick jag upp alla 12 kilona jag gått ner och 3 till. Sommaren 2011 vägde jag 111 (etthundraelva) kilo.

Den 13 september 2011 blev jag gastric-by-pass opererad och har sen dess fått lära mig att leva livet på ett nytt och sundare sätt. För att må bra så måste jag äta enligt läkarnas rekommendationer. För mycket fett gör att jag får diare. För mycket socker gör att jag får hjärtklappning, yrsel och kallsvettningar. För stora portioner gör att jag får ont i magen. Jag kan inte längre använda mat och godis som lugnande medicin. Jag har fått lära mig nya sätt att hantera stress och oro på. Men, jag kan äta allt, t.o.m. pizza J fast bara en liten bit. Jag lagar samma mat till hela familjen och det händer att jag tar en godisbit. Jag äter frukost, lunch, middag  och 3-4 mellanmål om dagen. Till frukost brukar jag äta en knäckemacka med smör och ost och 1 ½ dl lättfil. En lunch eller middag består av 1 dl ris eller pasta eller en äggstor potatis tillsammans med ca 50 gram kött, kyckling eller fisk och ca ½ dl grönsaker. Mitt favoritmellis är knäckemacka med mjukost på. Då får jag i mig gott om både protein och fibrer och det behöver jag för att må bra. Keso med frukt och cashewnötter har blivit en annan mellisfavorit.

Jag vet att min viktkamp inte är över för att jag har gjort den här operationen. Det ser jag på andra som har gjort den före mig. Men, jag vet också att operationen har gett mig oddsen på min sida. Jag mår bättre nu än jag gjort på många, många år och jag vet att så länge jag sköter mig och följer läkarnas rekommendationer så har jag alla förutsättningar för att leva ett lättare liv, på alla sätt.

 Idag, i september 2012,  är jag snart 47 år gammal, ickerökare och jättenöjd med att vågen visar 66 kg J

Skillnaden på 111 kg och 66 kg är enorm.

Katarina Magnusson, Nyköping